EN KIKK PÅ SUPERMAN (24.03.06 )
Flera Stålmän, men i Skandinavien var han bara en
Vi har flera stålmän i verkligheten, dvs i The DC universe, men i Skandinavien har vi bara haft en, eller, nja, möjligen två, medan DC har haft minst tre. Spelar det någon roll? Jag vet inte.
Men med anledning av den nya filmen med Brandon Routh i huvudrollen (längst th bild 1) så tar jag en titt på Stålmannen som jag har upplevt honom i Skandinavien. Vi börjar för mer än 30, ja nästan fyrtio år tillbaka i tiden, redan innan jag var född, 1969.
Det här exemplaret är ett av de äldsta som jag har (med undantag för några femtiotalshistorier som inte hör hit, för de är en annan stålman, som ändå senare kommer med i ny version senare när jag kommer in på Gigant, ursäkta krånglet). Nå, 1969 och “vår stålman” var då i bara i svartvitt (bild 2), trots att man lyckades landa på månen. Man kunde inte heller skriva namnet på vilka som hade gjort avsnitten, men i det här fallet (se bilden) ser ansiktena väl mycket ut som Kurt Schaffenberger. En serietecknare i Sverige jag känner tyckte det var kul såhär, för han kunde öva på färgläggning.
Nå, det blev slut med det svartvita på sjuttiotalet. Färgen som varit borta ett bra tag sedan de mäktiga trycken på femtiotalet, var tillbaka.
Då kommer vi in på det magiska numret. Det var nummer fyra 1975 (bild 3) och sålde nåt otroligt. På omslaget står det “Stålmannen, du är den ende som kan hjälpa mej ut! Men det händer ju aldrig. Du är ju bara en fantasi!” Kan det vara pratbubblorna som ahr gjort att det här numret sålde mer än alla andra? Man tryckte om omslaget långt senare. Själva serien dök upp även i ett seriealbum under John Byrne-tiden, ihop om att man skulle upprepa succén. Kan det vara något på omslaget? Kan det vara något inne i tidningen? Ingen vet varför det här numret sålde så bra, utom jag, och jag ska avslöja det nu.
Självklart köpte jag inte den här tidningen 1975, fyra år gammal. Men jag visste om succén för jag hade läst nytrycken och däri också den mystiska historien, innan jag fick tag i originalet från 1975. Jag öppnade tidningen och hittade svaret. Den här tidningen var helt enkelt bättre än alla andra. Tänk att ingen annan har fattat det.
I tidningen (bild 4) visas hur man tecknar ett flertal av figurerna, Jimmy Olsen, Mamma Kent (egentligen död vid den här tiden men levande i Stålpojkens värld), Krypto (också från Stålpojkens värld vid den här tiden). Bilderna är inget larv presenterat för oss läsare, utan riktlinjer som använts av andra tecknare att rita figurerna rätt. För visst vill vi alla lära oss rita Stålmannens galleri rätt, så vi kan ta del av denna underbara värld. Där har vi hemligheten till Stålmannen-numret framför alla andra.
För er som inte var med vid den här tiden, dvs 70-talet, så gjordes de snyggaste teckningarna av Curt Swan och det ska vara tusch av Murphy Anderson (bild 5). På 80-talet är vi inne på märkliga målade omslag. Jag minns t ex min vän som höll upp ett sådant omslag i ren förskräckelse.
Konstigt att den yngre Stålpojken fick vara ifred (bild 6). Enda undantaget var när Christopher Reeve välkommet fick framträda (se bild 1). Tyvärr (?) fick vi vänta till Superman III och IV för att få serieversioner; den har tidningen med Reeve innehöll ett helt vanligt äventyr med TV-reportern Clark Kent. Filmromanerna utgivna i Sverige för de två första filmerna var också helt andra romaner som man låtsades vara filmen i romanform. Den första av Elliot S. Maggin är mycket bra, men är som en vanlig serieepisod.
Varför Stålmannen plötsligt dyker upp i en annan version i systertidningen Gigant i en värld, som i denna episod (bild 7) utspelar sig 1942, får vi ingen förklaring till. Jo, någon gång stod det att vi skulle ta i beaktande att seriefigurer inte åldras som vi andra. Men någonting är på gång. Snart kommer alla dessa stålmän att flyta ihop till en, utan att vi egentligen vet något om att det finns andra stålmän.
OK, vi kanske har hört om jord 2 och att Stålmannen där är något äldre. Vi kanske vet något om Rättvisans väktare. Men vi får aldrig se jord 2 förintas i Crisis of Infinite Earths.
Plötsligt kommer istället utan förklaring en helt ny stålman 1987 (bild 8 till höger). Den gamla har i förra avsnittet lämnat oss bokstavligen i ett imaginärt äventyr. Den nya innehöll mycket av det gamla, men litet nytt. Clarks föräldrar var yngre, betydligt. Faktsikt lika unga som föräldrarna i TV-serien Smallville. På det viset har man hållit föräldrarna vid liv hela tiden. I tv-serierna Lois & Clark och Smallville har man bestämt sig för denna “nya” stålman. På skaparen John Byrnes forum, Byrne Robotics, har det diskuterats mycket det som skiljer, mest är det att Lana inte har rött hår och inte ser ut som i serien.
Tyvärr försvann tidningen för oss, inte alls så långt in på 90-talet. I Svenska Dagbladet sågs han hänga i en kryptons apparatur (tv bild 9) med förklaringen att han blivit en alltför psykologisk varelse, eller nåt sånt. I originaltidningarna Action Comics, Superman och The Adventures of Superman “försvann” han några år senare, när han faktiskt dog (bild 9 th). Nå, kom han tillbaka? Ja, det gjorde han. I massupplaga. Mer om detta i nästa kolumn.
Den här gången har jag som avslutning valt att intervjua mig själv och fråga: Varför har jag inte använt mig av mina världsberömda dödskallar den här gången? Jag svarar: Nja, de ska bara användas vid betygssättning, och den här gången har jag inte satt betyg på nåt. Dessutom ska dödskallarna få en ansikstlyftning. (Jag – i rollen som intervjuare: suckar.)
DONALDISMEN I NY UTGAVE <- Eldre | Nyere -> VERNEVERDIG MARGARIN